Köar sista gången, sista sången

I måndags började de köas utanför arenan. För att klara vinterkylan har de  dubbla underställ, massvis med tröjor och den varmaste vinterjackan på sig. 

Alla köar på lika villkor, det har en kvinna på plats som uppgift att samordna kölista som hon lagt upp i sin telefon. Det är okej att lämna kön, men bara för ett kort tag. 

En del gör verkligen allt för att uppleva det som från början lät som en rätt sjuk och orimlig turnéplan där ett band skall dö, till att det blev till verklighet och som ett äkta fan aldrig skulle förlåta sig själv ifall man missade. 

De som tältar utanför arenan bjuder varandra på glögg, kaffe eller te för att hålla värmen uppe. Och vem vet, de kanske finner vänner där för livet. Slutet blir början på något nytt. Med likasinnade som också köar, tältar, sörjer men som också glädjes för att de får vara en del av Kents unika manifeststion att vi skall all en gång dö (åtminstone kommer det kännas så för en stund). Men visst kan vi konstatera att det är en galen och iskall idé att köa och tälta mitt i vintern i minusgrader för den sista gången sista sången de sjöng.

Lämna ett svar