Säsongen som gick

Man kan ju lugnt påstå att det aldrig blir som man tänkt sig. På papperet, såg det bra ut. Något tunt men helt okej. Så utan skador eller att de kommer vid väl valda tillfällen, och att avstängningar, för de kommer också, sker vid gynnsamma tillfällen. Då skulle det kunna gå bra, kanske till och med riktigt bra. Dock, så krävs en bra start!

Om starten var bra? Det beror på hur långt tillbaka vi skall kalla start? Efter träningsläger och de obligatoriska träningsmatcherna nu mer i Prioritet Serneke Arena, tidigare förfester på Valhalla IP, så spelas det ju gruppspel i Svenska Cupen! I år hade IFK Göteborg följande motstånd i grupp tre: IK Sirius FK, Ljungskile SK och Arameiska-Syrianska IF. Trots fördelen av att spela alla matcherna på ”hemmaplan” (Bravida Arena) så gick det lite knackigt. Egentligen var det bara första halvlek mot Ljungskile som får godkänt. Gruppsegrare blev IFK, trots allt och cupäventyret och vägen ut till Europa låg öppen.

Fru Fortuna gav oss IFK Norrköping, som förutom Malmö FF, under de senaste säsongerna, hade varit ”laget att slå”. De har gjort det bra under en räcka av säsonger, så att cupmatchen mot ”Peking” skulle bli svår, förstod man redan innan. Den blev inte bara svår utan övermäktig och slutade med bortaseger, 2–1. Nu skulle det mycket till för att IFK Göteborg skulle spela i Europa 2017!

Efter ytterligare träningsmatchande så var det dags av allsvensk premiär. Som redan annonserats, så var denna premiär flyttat till Ullevi. Om detta kan man tycka vad man vill och jag är väl ingen förespråkare. Gamla Ullevi är Blåvitts och vår hemmaplan. Man kan ju dock ursäkta det, med att det ger ju lite klirr i den rätt tomma skattkistan. Om premiären kan man väl säga: Det var ett steg i rätt riktning. Bra spel, tog ledningen men orkade inte knyta igen säcken. Det smakade dock mera. Det var ju ända ”real Malmö” vi mötte. Och fick med oss ett oavgjort (1–1) resultat. Resultatet 1–1 skulle visa sig gångbart. Efter seger borta mot Sirius, så började de oavgjorda resultaten rada upp sig, och 1–1 var det vanligaste. Man började även sakta men säkert förstå att säsongen kommer bli kämpig. Vilket visade sig stämma.

Det blev inte alls som man hoppats, skulle det visa sig. Skador (inte jättemånga), sparkad huvudtränare, turbulens, mer ekonomiska bekymmer, maktkamp i korridorerna, märkliga inlåningar utan långsiktig planering eller strategi men vad värre var, handlingsfattig tränarstab. När det går dåligt, varför inte chansa? Ja, jag vet att de ser spelarna dagligen, pratar med dem, har de på träning, men när ändå spelet knackar, många spelare står utan kontrakt och ekonomin kräver att vi spelar med egna produkter, anpassa spelet efter detta. Gör förändringar! Byt spelidé! Testa nytt! Ingenting hände! Det var samma startelva, i samma spelsystem, match efter match och den enda egentliga förändringar skedde när skador och avstängningar krävde det. Jag vet att man så klart inte ville hamna i en bottenstrid. Kvala eller ännu värre. Personligen så tror jag inte detta var så nära förestående. Inte på grund av stabilt och säkert spel, utan för att de sämsta lagen var jäkligt sunkiga i år. Vi hade inte hamnat där. Det är min fasta åsikt.

Så med en avslutad allsvensk säsong och en ”silly season” framför dörren. Vad kan vi se fram emot? Det viktigaste tror jag är att man sätter sig ner, gärna snart (igår) och stakar ut mål och hur de skall ta sig dit. Både sportsliga och ekonomiska. De skall vara långsiktiga mål, där kontinuitet är ledstjärnan. En fungerande Akademi, som skapar allsvenska spelare till A-laget. Ett vägvinnande spelsystem, som alla trupper, från juniorled och uppåt, spelar och rättar sig efter. Detta inkluderar en tränare, som tror på sin idé och kan förmedla denna till spelare. Ja, jag vet, detta är väl vad alla lag, alltid, strävar efter och det är inte helt enkelt, men det måste vara målet. För lär sig spelarna redan som unga, hur de, på sin position, hur de skall springa, spela, röra sig, så blir infasning till A-lag inte lika stor. Det är jobbigt ändå, men de vet i alla fall vad de skall göra med och utan boll. Börja därför med att rekrytera en tränare med visioner, låt han bilda en stab, hur han nu vill att den skall se ut. För lugn och ro på Kamratgården måste även en ordförande till förening väljas och röstas in. Sedan kan tränare, sportchef och kanske klubbdirektör sätta sig ner och kolla igen spelarmarknad och utifrån vad tränaren vill, rekrytera spelare. Gärna på längre kontrakt för stabiliteten. Samt att kolla vad vi har i de egna leden, från ”a-trupp” och nedåt. Kan finnas oslipade diamanter, som en ny tränare, med nya ögon och ny spelidé, kan forma till guldklimpar, vem vet?

Personligen, och det har ju allt varit som skrivits ovan, så gillar jag den ”löjliga säsongen”! Nu är IFK Göteborg bäst i världen. Ingen kan säga något annat. Visst, det finns ingen grund för det, men i ett enögt, naivt tillstånd, är detta den enda tankebanan. Alla spelare som omnämns, i media, forum och andra sociala sammanhang, är även de bäst i världen. Så enkelt fungerar det, som supporter, till världen bästa IFK Göteborg.

PS: Glöm inte köpa årskort för säsongen 2018


Widget not in any sidebars

Lämna ett svar