Vånda, värk och idioti

Jag kände av hälen under ett lugnt, men lite längre träningspass. Värken eller smärtan föll dock in under kategorin, “det skall göra lite ont att springa”! Det gick över efter ett par dagars vila, men fanns kvar i mitt bakhuvud. Tränade på som vanligt efter detta, varken mer sällan eller oftare, varken snabbare eller lugnare, bara matade på. Sedan, sista veckan innan Göteborgs Midnattslopp, så pausade jag, förutom ett kortare pass några dagar innan. Även detta pass fortlöpte utan komplikationer.

Sedan kom lördagen, 25 augusti och Midnattsloppet i Göteborg. Ett kul arrangemang som dock inte går av stapeln vid midnatt, men det är ändå mörkt, på vissa ställen väldigt mörkt. Efter en trång start, mycket folk och smal bana, så sprack det upp och man kunde hålla sitt egna tempo, utan att vara beroende på sin omgivning, så sprang jag på bra, kändes nästan oförskämt smidigt, i sex kilometer, sen brast det. I höger häl var det som att jag trampat på en spik, kanske till och med upphettad, glödhet sådan. Vi skulle ju träffas i målområdet, så att kliva av, kändes meningslöst, jag skulle ju ändå till Ullevi. Så jag sprang haltandes fram i fyra kilometer. Vet inte hur detta påverkade min häl?

Tyvärr, vid denna tidpunkt, hade jag flera lopp inbokade och betalade. Det var Göteborgs Brantaste, Göteborgs Jubileumslopp och det var Köpenhamns halvmarathon (#CPHHALF). Det sistnämnda, tillsammans med fru och kompis, resa och hotell. Så man tyckte ju tidpunkten för vila var bedrövlig. Visst, det är bara pengar (men grymt kul) och hälsan är viktigare. Göteborgs Brantaste hoppade jag över. Var där och tittade på (okul) men sprang inte. Sedan hade jag vilat länge tyckte jag, när det var dags för Jubileumsloppet. Foten var ju inte smärtfri, men ok. Då kunde jag inte hålla mig, ställde upp, och lufstade väldigt lugnt igenom detta lopp, cirka 15 minuter långsammare än min medeltid på ett 10K-lopp. Dagen efter kände jag ju att läkningsprocessen hade tagit ett stort kliv tillbaka och egentligen, den enda skillnaden mot dagen efter midnattsloppet, var att jag visste var det var med foten och hade fått mina övningar av en “fotdoktor”.

Redan på måndagen, efter Midnattsloppet, hade jag uppsökt ortoped. Hon undersökte foten, förklarade vad felet var, nämnde lite latinska termer men sa också, överansträngd och inflamerad hälkudde. Ordination, vila och övningar. Jag började med övningarna direkt. En del kan jag göra på jobbet, bara att ta av skorna och andra gör jag mer sällan, på hemmaplan. Jag fick även på mig att cykla om detta kändes bra.

Så, väl hemma efter genomfört jubileumslopp, så började jag med övningar. Tycker att foten reagerar glädjande på gymnastiken. Smärtan minskar och användning ökar. Kan gå på den efter någon dag. Inte utan smärta hellt, men det går att gå på den. Detta ägnade jag mig åt några dagar. Dock ingen träning i övrigt, bara rehab-övningar från sjukgymnast. Fram till i söndags.

I lördags, den 15 september, en vecka efter jubileumsloppet, så satte vi oss i bilen mot Köpenhamn. Jag visste inte då hur jag skulle göra, heja på eller springa själv. Jag visste vad jag ville, jag vet hur jag resonerar och fungerar, men var inte i detta läge alls säker på hur jag skulle göra. Vi gick till Expo, hämtade nummerlappar, tröja, kollade utställning. Köpte även nya skor och ett par special hälstrumpor. Sedan var det mat, hem till hotellet och tidigt i säng.

Raceday! Hotellfrukost tidigt. Dusch och ombyte och sedan mot startplatsen. Uppvärmning var nästan uteslutet, för då hade jag fått kliva av. Tänkte att de inledande kilometrarna får vara uppvärmning, sedan får en del eller resten av loppet gå på adrenalin. MEN, jag skall inte vara en Gunde. Gör det ont så kliver jag av! Ont gjorde, av klev jag inte, men för första gången på lopp, sedan jag började motionera, så gick jag. Det gick inte att ta sig runt på foten, så det fick bli varannan spring, varannan gå – i drygt sju kilometer. Som ni förstår, så stod jag inte bredvid och hejade på, jag deltog. TIden usel så klart, men kan iaf bocka av ett halvmarathon på utländsk mark. Men till vilket pris?

Nu är det rehab. Vila, rehab och lugn träning. Vi har ett lopp inbokat. Varvetmilen Halmstad! Med nästan en månads vila där emellan. Jag hoppas och håller alla tummar jag har, att detta fungerar och räcker. Annars får den inbokade spa-dagen vara det man ser fram emot. För nu skall foten bli bra!

Lämna ett svar