Kategoriarkiv: Konsert

Vi regisserar slutet tystnad, tagning…

Vi stod redo att ta oss igenom den sista resan för att se KENTs sista konsert innan de går i graven. Glada satte vi oss på linje 19, åt fel håll, så det var bara att gå ner och vänta på nästa tur tillbaka samma väg vi kom, med slutstation Globen. 

Inne på Tele2 Arena började det fyllas på och tydligen så var det även slutsålt ikväll, 38 300 fans i en turnéavslutning och den 28:e spelningen. 

Då man vart på en av dessa konserter tidigare, Scandinavium i Göteborg, kände man igen sig, klocka som tickar nedåt, samma upplägg med film som visas på videovägg bakom scen och kören som efter ett långt intro öppnar sången till låtnummer ett Gigi medans trumslagarflickan på skärmen förvandlas till ett kranium. Vilket känns tryggt och bra, för annars skulle det ju inte vara ett avslut utan en början. Fast är det inte det man vill? 

Låtnummer två 999 med extremhandklapp som bara växer och växer.

 Tredje låten Stoppa mig juni (lilla ego) med magiska effekter där låten börjar försiktigt men övergår i ett högre tempo. 

Jocke hälsar oss välkomna för sista gången och sen kommer låt nummer fyra, Romeo återvänder ensam. Scenen förvandlas till ett självlysande böljande isblått hav. 

Låt fyra Vinter02 I lugnare tempo, men med sån kraft “Du är min hjälte för du vågar vara rak. Du är min hjälte för du är precis så svag som jag och hjälp mig jag behöver dig igen igen igen”

Femte låten så otroligt vackert Var är vi nu?  med ett snöfall, en akustisk gitarr, blodrött scenljus, så mäktigt.

Under låt sex Hjärta mäktiga gitarriff till hästen som sakta skrittar in på skärmarna, med Jockes röst som berör så starkt, blir det så vansinnigt vackert.

Låt nummer sju Andromeda ökar tempot och barnkörerna får Tele 2 att börja dansa igen.

Kvällens riktiga allsång kom först på låt nummer sju Egoist och tillsammans med kören höjs pulsen inne i arenan.

Låt åtta Vi är för alltid en låt som stegrar sig och förvandlas till en arenavältare. Vemod i storformat, men ändå en sån glädje i framförandet. 

När låt nummer nio börjar Innan allting tagit slut har vi inte en kommit till hälften. Det är nu Tigrarna från ”Vapen och ammunition” vaknar till liv. Lika så vi, för det här avskedet är så välplanerad och mäktigt regisserat. 

Den tionde låten Den vänstra stranden den långa vägen hem är bara magi…

Låt 11 La belle epoque som en magnifik klump i magen.

Låt nummer tolv och det blir dags för Ingenting och publiken rockar loss i dans. Först nu börjar ståplats röra sig på allvar.

Kärleken väntar och låt nummer tretton blir det mer allsång, mer tyngd. 

Låt fjorton Vinter17 en nyskriven låt Som uppkom i begynnelsen av turnén och har bara spelats några ggr, men det känns rätt skönt att aldrig höra den live igen. Aningen hurtigt och för mig känns detta inte som Kent utan mer åt dansband. 

Låt nummer femton Jag ser dig blir det kameraåkningar över publiken där Jocke pekar på fansen, jag ser dig…

Under sextonde låten sprakar Musik non Stop till och är något av det visuellt mäktigaste jag sett på en scen. En taggig remix av en låt som alltid funkar live och den röda armén av ögonlösa dansare som intar scen. 

 Låt nummer sjutton Socker som tar oss tillbaka till det rockigare Kent som de är överlägset bäst på.

Paus där Jocke berättar att bandet har planerat sitt avslut i ungefär två och ett halvt år. Ja, nu ser man bilden så tydlig. Under publikens applåder som bara växer för varje gest, varje ord och där Jocke till slut inte finner ord i sin bandpresentation, som blir vacker men kort och inte som i början av turnén när han berättade anekdoter med bandmedlemmarna. Sami på gitarr, Markus på trummor och sång och mäkta avslut med Martin Sköld på bas. Känslorna bor utanpå när Kent sedan plockar fram sin kanske mest älskade låt Utan dina andetag.

Direkt efter fortsätter låt nummer nitton Sverige där hela arenan lyser upp som en glimrande himmel av mobiler, en alternativ nationalsång som blir en andningspaus. Guldstjärna till kören. 

Och så äntligen på paradplats nummer 20 747 som för sista gången får himlen att brinna när ett hav av vajande armar som gungar med.

Låt 21 December är bomben i låtlistan, en gammal b-sida från 1998. Jocke på akustisk gitarr i en vacker ballad som plötsligt låter skriven för kvällen, så passande och magisk vackert med textraden september, ocktober, november, december och som sammanfattar hela avskedsturnén. 

Låt nummer 22 Förlåtelsen växer på bredden till ett mullrande åskväder där kören lyfter Jocke till ännu högre nivåer.

Låt nummer 23 Dom andra som verkligen håller sig nära originalet. Himlens oväder har gått över till röda blixtrar och publiken är verkligen ett med Kent.

Inför näst sista låten som blir nummer 24 påar Jocke med en viskning ”Är ni redo” precis innan vi får höra  Mannen i den vita hatten, 16 år senare. Grymmaste riffet, dramatiken, tillbakablickarna och den knutna näven får en att uppleva en starkare livsgnista än dödslängtan.

Sista sången ja, nu är det absolut den sista sången som blev nummer tjugofem. Två och en halvtimma. Med upplösning av mer konfetti, en kör som tar i från tårna och framför allt ett band i vitt som tar farväl på ett väldigt imponerande sätt. När de tillslut står på rad och håller om varandra, vinkar ett sista farväl är det så vackert, magiskt och ändå med en tomhet, så värdigt och med en otrolig tacksamhet att man fått vara en del av en perfekt regisserad begravning. 

Nu väntar man med andakt, vad är det nya?